23948sdkhjf

Ola Weiland: ”Det är sällan man lyckas med en sån bedrift”

”Alla tre var viktiga och jag tycker det var rätt beslut”, säger Ola Weiland, senior professor i infektionssjukdomar vid Karolinska institutet, om valet av pristagare till Nobelpriset i fysiologi eller medicin.

Igår måndag tillkännagav Nobelkommittén att årets nobelpris i fysiologi eller medicin går till Harvey J. Alter, Michael Houghton och Charles M. Rice för att de alla spelat varsin nyckelroll i upptäckten av hepatit C-viruset.

Ola Weiland, senior professor i infektionssjukdomar vid Karolinska institutet, har tidigare uttryckt att han tycker att både upptäckten av hepatit C-viruset och utvecklingen av de nya läkemedlen mot sjukdomen borde tilldelas Nobelpriset. Han minns själv den tiden då ingen visste vad som låg bakom den då så kallade non-A, non-B-hepatiten.

– På den tiden fick var femte person som fick blodtransfusioner från många blodgivare i samband med stora hjärtoperationer non-A, non-B hepatit men vi visste inte vad som låg bakom smittan, bara att det inte rörde sig om hepatit A eller B, berättar han för Life Science Sweden.

Var det rätt personer som fick priset?

– Alla tre var viktiga och jag tycker det var rätt beslut. Alter fick priset för sitt fantastiska serumbibliotek och Houghton för att han hittade den första pusselbiten till viruset som sen testades mot Harvey Alters serumpanel. Rice fick priset för att ha tagit fram molekylär struktur, virusenzymer och propageringsmöjligheter för viruset – förutsättningar för senare läkemedelsutveckling. En annan duktig person på det senare området är Bartenschlager i Tyskland men man kan ju bara dela priset på tre personer, säger Ola Weiland.

– Det är en rolig mix av personer eftersom de alla hade helt olika läkarroller. Alter är kliniker och de andra två mera basala forskare.

Ola Weiland menar att upptäckten av viruset bakom hepatit C var ett stort genombrott. Bland annat innebar det att sjukdomen kunde diagnostiseras och att smittsamma blodenheter kunde sorteras bort inför transfusioner. Det ledde dessutom till utvecklingen till en ny generation läkemedel som botar hepatit C, så kallade direct-acting antivirals, DAA, varav det första nådde marknaden år 2014.

– När det första DAA-läkemedlet kom så var det väldigt dyrt och vi fick endast behandla svårt sjuka patienter men när fler läkemedel kom och konkurrensen ökade gick priserna ned och nu behandlar vi alla, säger Ola Weiland.

Innan DAA-läkemedlen kom var standardbehandlingen mot hepatit C interferon kombinerat med ribavirin. Det var långa behandlingar som pågick i runt ett år beroende på vilken genotyp av viruset som det rörde sig om och utläkningen var mycket lägre.

– Genotyp 1 var svårast att behandla och ungefär hälften av patienterna botades, när det gällde genotyp 2 och 3 var siffran cirka 80 procent. De nya läkemedlen är pangenotypiska, vilket innebär att de fungerar för mer än en genotyp. De botar cirka 95 procent av patienterna, har väldigt få biverkningar och patienterna behöver bara ta ett till två piller per dag i åtta till tolv veckor för att läka, säger Ola Weiland.

 – Det är sällan man kan lyckas med en sån bedrift inom medicinen, att en sjukdom som kan orsaka skrumplever och tidigare behövde behandlas i ett år numera kan botas i mer än 95 procent efter bara veckors behandling utan egentliga biverkningar, tillägger han.

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Utvalda artiklar

Sänd till en kollega

0.156