23948sdkhjf

SKR och tyngdtäckena – en lektion i silobudgetering

Allt fler regioner tar bort möjligheten att förskriva tyngdtäcken till personer med sömnbesvär. Det är att spela Svarte Petter med patienterna, menar Petrus Laestadius, Swedish Medtech.

Det gamla uttrycket: ”Jag vet en genväg som inte är så mycket längre” påminner om regionernas inställning till att spara pengar. Man har antingen inte förstått konceptet suboptimering (innebär att man optimerar en uppgift ur ett perspektiv men att denna lösning är icke-optimal sett ur ett helhetsperspektiv) eller så struntar man i det eftersom det drabbar en annan plånbok och patienterna verkar inte alltid prioriteras högt.

Läs också: Hjälpmedelsentreprenör blev hedersdoktor på Högskolan i Halmstad

Jag kan tänka mig att många av er som läser denna text är för unga för att komma ihåg kortspelet Svarte Petter. I samma anda som Löjliga familjerna behövde man i Svarte Petter en speciell kortlek. Till skillnad från de flesta spel gick det inte ut på att vinna utan på att inte förlora. Förlorade gjorde man om man på slutet satt kvar med kortet Svarte Petter. Ibland undrar jag om regionerna ser på medborgare med särskilda behov som om de vore det oönskade kortet.

En aspekt av psykisk ohälsa kan vara sömnproblem. Vad som är hönan och vad som är ägget är inte alltid lätt att veta. 

Psykisk ohälsa och sömnproblem har ökat i Sverige de senaste åren och det är ojämlikt vilka som drabbas. Enligt SBU:s (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering) rapport nr 199: ”Behandling av sömnbesvär hos vuxna En systematisk litteraturöversikt, Juni 2010” är sömnbesvär ”ett vanligt hälsoproblem i Sverige. Det ökar med åldern och är vanligare bland kvinnor, samt socioekonomiskt svaga grupper. 

En enkel kalkyl för svenska förhållanden baserad på skattningar av antal besök i primärvården och övrig sjukvård, läkemedelskostnader och övriga vårdkostnader, frånvaro från arbetet för egenvård eller besök i sjukvården med anledning av sömnbesvär, visar på en total samhällsekonomisk kostnad för sömnbesvär på cirka tre miljarder kronor per år (2008), varav en miljard direkta kostnader och två miljarder indirekta kostnader enligt samma studie. Denna kostnad har näppeligen sjunkit sedan dess.

Tre miljarder! Tre tusen miljoner kronor är otroligt mycket pengar och ändå säger det inte något om hur människorna bakom siffrorna mår. Det kanske är bättre så. Det kanske är därför det så enkelt går att fatta beslut om att ta bort ett av behandlingsalternativen för de här personerna. 

Det finns hjälpmedel – tyngdtäcken - som kan bidra till att reducera de tre miljarderna. Hjälpmedel som – ofta tillsammans med KBT och uppföljning minskar behovet av medicinering, förbättrar sömnen och gör brukarna piggare och mer aktiva på dagtid. 

Varje år förskrivs det i Sverige tyngdtäcken för ungefär 100 miljoner kronor. Det är inte lite pengar, men det är ändå bara tre procent av kostnaderna som sömnbesvär enligt SBU ger upphov till. Nu plockas – i region efter region – möjligheten att förskriva dessa hjälpmedel bort. 

Varför tar man bort en behandlingsmetod som har god evidens, saknar biverkningar, kan reducera totalkostnaderna och hjälpa de allra svagaste samt som dessutom endast står för en fraktion av totalkostnaderna?

Svaret är silobudgetering. Kostnaden för förskrivna tyngdtäcken (100 miljoner kronor) bärs av regionernas budgetar för medicintekniska hjälpmedel. En stor del av de övriga kostnaderna (2,9 miljarder kronor) hamnar på andra konton. Läkemedlen täcks av staten genom läkemedelsförmånen, sjukskrivning av staten genom Försäkringskassan och arbetslösheten av a-kassorna eller genom kommunernas försörjningsstöd. Den sista gruppen, som får bära en stor del av kostnaden är alla de människor som – redan utsatta – får det än svårare att få till en fungerande tillvaro.

Hur kunde det bli så här? Min teori är att det började när ett konsumentföretag började göra reklam för en form av tyngdtäcken som såldes i vanliga affärer utan någon medicinsk utredning. Detta tog några regioner som intäkt för att man kunde överlåta hela ansvaret på konsumentmarknaden. 

Två regioner gick före och slutade – med hänvisning till evidensbrist – förskriva tyngdtäcken. När även den största regionen ville skicka vidare Svarte Petter bad man SKR:s nyinstiftade Medicintekniska Produktråd, MTP-rådet, om hjälp. Jag vill verkligen uppmana MTP-rådet att titta på den senaste evidensen – en svensk randomiserad och kontrollerad studie. Om man gör det bör man komma fram till att marknaden inte ska ta över ansvaret för de här människorna.

Jag tycker att det här är ett exempel på regionernas sätt att spela Svarte Petter och driva silobudgeteringen till sin spets. För regionerna spelar det ingen roll om totalkostnaderna blir mycket högre så länge de kan spara några miljoner. 

När regionerna säger (och vill ha stöd i detta av MTP-rådet) att patienterna tillsammans med marknaden kan ta ansvar för detta säger de samtidigt att arbetsterapeuternas arbete och förskrivning av tyngdtäcken och annan behandling till ”personer med grava sömnsvårigheter kombinerat med stor motorisk oro” kan ersättas av en reklamfilm med Börje Salming och ett täcke köpt på ICA Maxi. 

Så spelar man Svarte Petter idag. Jag hoppas att MTP-rådet inte spelar med.


Petrus Laestadius
Vice vd Swedish Medtech samt områdesansvarig för Help, sektorgruppen för hjälpmedel.

Artikeln är en del av vårt tema om Debatt.

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Utvalda artiklar

Sänd till en kollega

0.19