Anna Lefevre Skjöldebrand: Återanvändning av engångsprodukter – med patienten som insats
Det finns en allvarlig fråga som ständigt återkommit under mina år på Swedish Medtech. En fråga som inte bara är en angelägenhet för Swedish Medtechs medlemsföretag, utan som påverkar mig (och dig) som patient, som förälder och anhörig. Det kan låta som effektsökeri, men tyvärr överdriver jag inte.
Frågan handlar om återanvändning av medicintekniska engångsprodukter. Ett fenomen som tyvärr är vanligt förekommande i vården.
Den svenska vården återanvänder idag engångsprodukter, så som hjärtkatetrar, ortopediska bensågar och biopsitänger gång på gång utan att kunna uppvisa någon form av dokumentation där man kan garantera renhet, sterilitet eller funktion. Det har bland annat IVO påpekat i sin årsrapport från 2019 (se källa nedan).
Jag finner detta ytterst beklämmande. Vi har idag ett medicintekniskt regelverk som har skärpts på flera områden för att vård och patienter ska ha tillgång till ännu säkrare produkter. Som tillverkare av medicinteknik arbetar man ständigt med att - så långt det bara går - minimera de risker som kan uppstå vid användning av en produkt. Som en följd av detta har man utvecklat engångsprodukter i de fall där man exempelvis har att göra med känsliga material eller där designen gör det svårt att rengöra en produkt efter användning.
Samtidigt som jag skriver detta ligger det på Socialstyrelsens bord att utreda och komma med rekommendationer om vi i Sverige ska tillåta återanvändning av medicintekniska engångsprodukter. En rapport som jag med bävan väntar på.
Jag ser i första hand flera etiska aspekter som måste adresseras innan man fattar ett sådant beslut. Hur värderar man de risker man utsätter patienterna för? Risken för att en produkt går sönder under ett ingrepp eller har kvar sekret från tidigare patienter som ger en infektion?
Kan man verkligen förvänta sig av läkare och sjuksköterskor att de ska spara medicintekniska engångsprodukter efter ett ingrepp för att rengöra och sterilisera både en, två eller fler? Vem avgör förresten hur många gånger?
Den enda data som finns är den som ursprungstillverkaren angivit, det vill säga en gång. Allt annat är faktiskt en gissning – med patientens väl och ve som insats.
Två andra etiska frågor som gnager är hur man väljer vem som får en ny eller använd produkt och vilken information man ger patienten inför ingreppet? Här har jag hört läkare som menar att man inte behöver informera patienten, då man inte ser att man utsätter hen för någon fara. Men återigen, det är faktiskt bara en ”kvalificerad” gissning och något som går direkt emot den dokumentation som finns för användning av produkten.
Vi möter ofta ekonomiska argumentet för återanvändning. Regionföreträdare säger att man inte har råd att köpa engångsprodukter, eller flergångs för den delen, utan är nödgade att återvinna.
Jag vill vända på det resonemanget. Har man verkligen råd att återanvända engångsprodukter med tanke på de risker man utsätter patienten för? Jag ser att det är en alldeles för dyrköpt besparing.
Min förhoppning är att vi snart kan få begrava den här frågan en gång för alla och att patienter i Sverige då kan få förlita sig på att de produkter som används i vården är så säkra och effektiva de bara kan vara. Det är väl ändå det minsta en patient har rätt att begära?
Text: Anna Lefevre Skjöldebrand, vd Swedish Medtech.
Artikeln är en del av vårt tema om Opinion.