23948sdkhjf

Vägen ut….

Personförflyttningar inom vården är inte bara logistik, det är en del av den vård vi ger till patienten. Genom att ta tillvara patientens resurser kan personalen avlastas men då måste vi komma bort från tekniktänket, skriver Martin Gottfridsson, HMC Sverige.

Enligt en litteraturgenomgång som presenterades hösten 2019, gjord på uppdrag av Arbetsmiljöverket, finns det i princip inga framgångsrika sätt att komma åt omvårdnadspersonalens tuffa arbetsmiljö i samband med förflyttningar av patienter. Inte någon studie kunde visa på ett bra sätt att lösa det på.

Det mest anmärkningsvärda med de genomförda studierna (liksom omfånget för
litteraturstudien) är dock att man endast studerat personförflyttningar utifrån personalens ergonomi. I en miljö där förflyttningar handlar om objekt, är det rimligt. Men personförflyttningar inom vården är inte bara logistik, det är en del av den vård vi ger till patienten. Inom vård- och omsorg är patientförflyttningar inte sällan patientens enda möjlighet till rörelse – med mer eller mindre stöd. Jag menar att detta är en av anledningarna till de påvra resultaten av arbetsmiljöeffekter vid ergonomiutbildningar kring patientförflyttningar.

Tänk om vi istället skulle börja använda patienterna som en resurs – ta tillvara på alla hens resurser och fylla på i den fysiska miljön med det stöd (hjälpmedel) som behövs – för att på så sätt skapa rimliga förutsättningar för ett gott vårdmöte med minimal belastning. En patient är, till skillnad från ett objekt, en oberäknelig faktor som innebär att varje förflyttningssituation är unik vilket också innebär att en individuell bedömning vid varje förflyttning är den enda möjligheten till en adekvat riskbedömning – för såväl personal som patient.

Det här kräver kunskap om hur man tar reda på patientens resurser och skapar förutsättningar för patienten att använda dessa. Rätt utfört så är det den här delen som utgör största delen av insatsen från hjälparen – kvar bör endast en lätt till måttlig fysisk insats vara. Genom att enbart använda patientens passiva förmågor kan vi minska belastningen på hjälparen med upp till 70%. Då har det mindre betydelse om jag arbetar helt enligt ergonomiska principer – vilka vi vet är väldigt svåra att lära ut och tar lång tid att lära sig. För att kunna använda sig av patientens resurser fullt ut måste vi komma bort från tekniktänket – att göra det här på riktigt kräver något helt annat – att ha en kunskap om vad varje förflyttning ställer för krav och verktyg för att bedöma patientens förmågor i förhållande till dessa krav. Först då kan patienten bidra fullt ut i sin egen förflyttning och vi kan se den totala effekten.

Ovanstående visar också på att det inte finns något motsatsförhållande mellan att utgå från patienten och dennes resurser i förhållande till hjälparens arbetsmiljö – rätt utfört blir det en vinn-vinnsituation. Ett sådant arbetssätt tar dessutom tillvara på hjälparens kompetens om patienten och patientens förmågor över dygnet, vilket också förbättrar samarbetet med rehabiliteringspersonalen. Med ett gemensamt språk, båda utgår från patienten, blir insatserna av högre kvalitet, snabbare utförda samt täcker hela dygnets behov.

Ett av problemen som gör att vi har svårt att nå hit är att förflyttningskunskap saknas på våra utbildningar. Det gäller för både undersköterskor och rehabiliteringspersonal. Ämnet är tämligen styvmoderligt behandlat och omfattar på sin höjd några dagar på en utbildning som är från ett till tre år! Det är inte rimligt att undersköterskor som på en arbetsdag kan utföra 80–90 förflyttningsrelaterade arbetsinsatser inte har mer med sig in i arbetslivet. Det förväntas dessutom av patienter, anhöriga, undersköterskor, biståndshandläggare, enhetschefer med flera att vi, arbetsterapeuter och fysioterapeuter, skall vara experter på förflyttningar. Det är en ekvation som inte går ihop.

De framgångsfaktorer forskningen pekar på är multifaktorella: att ledningen efterfrågar
resultat, att man får lära sig en metod som kan appliceras på många situationer hellre än tekniker där det snarare underlättar om patienten ligger tyst och är stilla än engageras i sin egen förflyttning.

Vägen ut är en kompromisslös syn på patientförflyttningar som en del av vård och
omvårdnad som kräver andra kunskaper än vid förflyttning av lådor. Där måste vi som
profession stå upp! Men självklart måste denna uppgift, liksom alla andra, skötas på ett sätt som inte inverkar negativt på vårdpersonalens arbetsmiljö. Med ett arbetssätt som gynnar bägge dessa mål, aktivering av patienten som i sin tur avlastar personalen, borde vi se mycket mer utbildning inom förflyttningskunskap och förpassa tekniktänket till en olycklig period i det förflutna. Då kan undersköterskans kompetens om patienten och rehabiliteringspersonalens kompetens om förflyttningar och hjälpmedel bli ett givande samarbete som gynnar patienterna vi är till för.

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Utvalda artiklar

Sänd till en kollega

0.078