Stalins favoritforskare lovade mirakelgrödor – bidrog till massvält
Av 
Genetiken, ärftlighetsläran, hade i början av 1900-talet tagit stora kliv. Särskilt inom växtförädling hade man kommit en bra bit på väg, med exempelvis nya förbättrade spannmålssorter som gav rikligare skördar och plantor med större motståndskraft mot sjukdomar och angrepp från skadedjur.
En av de mest framstående vetenskapsmännen på området var den internationellt hyllade ryssen Nikolaj Vavilov, som både före och efter oktoberrevolutionen 1917 hade rest världen runt i jakt på plantor för att bygga upp en väldig genbank med hundratusentals växter och fröer.
Hans dröm var storslagen: att på sikt mätta världen och göra slut på svälten. Men som Jens Nordqvist, författare till boken Den stora fröstölden, uttrycker det: ”En så potent vetenskap som genetiken fick inte vara i fred från politiken”.
När Josef Stalin tog över makten efter Lenins död 1924 satte han upp enormt ambitiösa mål, både för industrin och för det dittills svårt misskötta jordbruket. Nu skulle Sovjetunionen bli en av världens största spannmålsproducenter, och det skulle gå snabbt.
Men Stalin hade en djupt skeptisk inställning till genetiken. Om det var nedärvda anlag som ger växter, djur och människor deras egenskaper – hur skulle han och partiet då kunna skapa den nya sovjetmänniskan, perfekt anpassad till det kommande kommunistiska paradiset? Var det inte i själva verket en djupt reaktionär teori?
Samtidigt började en annan sovjetisk växtförädlare låta tala om sig, en som utlovade fantastiska skördar på kort tid utan en massa tidskrävande akademisk forskning. Hans namn var Trofim Lysenko, och naturligtvis skulle han få Stalins öra.
Lysenko föddes i en ukrainsk bondfamilj 1898, och lärde sig läsa först vid 13 års ålder. Men han visade sig ha läshuvud och lyckades bli antagen till flera skolor med jordbruksinriktning, där han bland annat experimenterade med förädling av ärtor, tomater och sockerbetor.
1928 publicerade han en rapport om så kallad vernalisering, som gick ut på att man genom att behandla vetekorn med fukt och kyla kunde göra dem bättre anpassade till kyligt och kargt klimat.
Det var i sig ingen ny metod, men Lysenko hävdade att de förändrade egenskaperna hos de nedkylda kornen kunde gå i arv. Han lovade att ta fram nya köldtåliga varianter av vete på bara några år. Det skulle i sin tur öppna upp möjligheten att använda nya, enorma ytor i norra Sovjetunionen till spannmålsodling. Lysenko lär också, bland annat, ha skrutit om att det snart kommer att odlas apelsiner i Sibirien.
Grundtanken hos Lysenko var att förvärvade egenskaper kan gå i arv, en teori som anknyter till 1800-talets lamarckism. Det skulle i princip innebära att egenskaper som en individ tillägnar sig under sitt liv automatiskt överförs till avkomman. En ytterst lämplig teori för den som på kort tid vill stöpa om växter, djur och människor i nya former och efter nya ideal.
Sovjetunionen drabbades under den här tiden av flera svältkatastrofer, varav den värsta inträffade i Ukraina 1932-33, då flera miljoner ukrainare dog av undernäring. Katastrofen framkallades av en giftig kombination av torka, missväxt, Stalins brutala kollektivisering av jordbruken och tvångsdeporteringen av kulaker, ”rika” bönder.
Behovet av förbättrade jordbruksmetoder var akut. Lysenko fortsatte att lova storartade framsteg, men trots fler och allt mer omfattande försök med köld- och fuktbehandlade vetefrön misslyckades han med att bevisa att hans metod fungerade i praktiken.
Han anklagades även för bristande forskningsetik, men försvarade sig med näbbar och klor. På en kongress 1935 gick Lysenko till attack mot dem som han påstod saboterade hans experiment, såväl bönder som hans meningsmotståndare i forskarvärlden.
– En klassfiende är alltid en fiende även om det är en vetenskapsman, sa han och avslutade med att han själv inte var akademiker utan ”vernaliserare”.
Stalin hade dittills inte tydligt valt sida i den vetenskapliga strid som pågick, men ska efter talet ha rest sig och utbrustit:
– Bravo, kamrat Lysenko, bravo!
Perioden 1936-39 kom att kallas den stora terrorns tid, och Stalins växande paranoia ledde till omfattande utrensningar av verkliga och inbillade åsiktsmotståndare, summariska rättegångar, avrättningar och människor som försvann.
I det skräckvälde som rådde lyckades Trofim Lysenko stärka sin position ytterligare. Han fick stora resurser till sina allt mer omfattande men alltjämt lika misslyckade projekt, och avancerade på karriärstegen till att 1938 bli ordförande för Leninakademin för jordbruksvetenskaper.
1940 utsågs han till direktör för Institutet för genetik vid Sovjetunionens vetenskapsakademi, en post han skulle hålla ända till 1965. För Nikolaj Vavilov, en av de mest briljanta vetenskapsmännen Sovjetunionen haft, väntade ett annat öde. Den 6 augusti 1940 greps han av säkerhetstjänsten NKVD och fördes till Lubjankafängelset i Moskva, där han efter förhör delgavs misstanke om förräderi mot fosterlandet, spioneri och kontrarevolutionär verksamhet för att gynna kapitalistiska organisationers intressen.
Elva månader senare erkände Nikolaj Vavilov till slut, efter bortåt 400 förhör, att han sedan 1930-talet varit medlem i en hemlig (och uppenbart påhittad) organisation som ägnat sig åt att sabotera det sovjetiska jordbruket. Han dömdes till döden, ett straff som sedan ändrades till 20 års fängelse. Den 26 januari 1943 dog han i fängelset.
Efter andra världskrigets slut fortsatte lysenkoismen, som den kallades, att hålla sitt grepp om sovjetiskt jordbruk. Följden blev att den tidigare väl utvecklade sovjetiska forskningen kring genteknik avbröts, att genetiska prover förstördes och att genforskare förföljdes. I Sovjetunionen uteblev de framsteg som skulle har kunnat rädda miljontals av sovjetmedborgare från undernäring och svält åren efter kriget.
Lysenkos metoder applicerades även av den unga kinesiska folkrepubliken under Mao, och anses ha bidragit till den katastrofala hungersnöd som blev följden av det storslagna men fullkomligt misslyckade industriella och agrara projektet ”Det stora språnget” 1958-1962.
Trofim Lysenko dog i Moskva 1976. Då hade vinden sedan länge vänt i Sovjetunionen, han hade mist sitt inflytande, blivit isolerad och så småningom hamnat i offentlig vanära, medan Vavilovs anseende däremot återupprättats.
Det har förekommit försök i framförallt Ryssland att rehabilitera Lysenko och hans teorier. Somliga hänvisar till rön inom epigenetiken som tyder på att vissa förvärvade egenskaper faktiskt skulle kunna föras vidare till nästa generation.
Men, skriver Jens Nordqvist, ”epigenetiken bygger på de grundprinciper inom genetiken som Lysenko ägnade sitt liv åt att motbevisa”. I sin bok citerar han den amerikanske vetenskapshistorikern Loren Grahams lakoniska sammanfattning av Lysenkos vetenskapliga gärning: "När han hade rätt var han inte originell, och när han var originell hade han inte rätt."
Källor: Den stora Fröstölden (av Jens Nordqvist, Historiska
Media), Russia´s new Lysenkoism (Current Biology), The Soviet
Era´s Deadliest Scientist (av Sean Kean, The Atlantic) m.fl.
Artikeln är en del av vårt tema om Medicinhistoria.