Ambulansens våldsamma historia
På 1700-talet, när pesten härjade i Stockholm, fick den sjuke besök av en läkare. Sjukhus fanns inte på samma sätt idag och akutmottagningar existerade över huvud taget inte. Det här var innan ambulansernas intåg.
Det var läkaren och baronen Dominique Jean Larrey som kom på idén bakom ambulansen år 1792. Hans så kallade ambulance volantes (”flygande fältsjukhus”) användes under Napoleon I:s fälttåg. I Egypten användes ibland kamelburna bärstolar men oftast bestod ambulanserna av vagnar i olika storlek som drogs av fyra till sex hästar. Dåtidens motsvarighet till sirenerna var en trumpetare som fanns med i varje vagn och uppmärksammade folk på vagnarnas framfart. Bemanningen utgjordes annars av en kusk samt av medicinskt tränade barberare, kallade fältskärare. De kunde till exempel stilla blödningar, lägga förband och utföra amputationer.
Larreys ambulanser var ett steg framåt då vården under krig tidigare hade skötts av den skadade själv, ibland med hjälp av andra soldater och ibland på fältsjukhus.
Syftet med att hämta de skadade med häst och vagn var dels att rädda liv men också att lappa ihop soldaterna så snabbt som möjligt så att de kunde strida igen. Men Larrey hade en del motstånd från andra läkare, som tyckte att doktorn istället skulle fram i frontlinjen och sköta vården där. Hans åsikter skilde sig även från dem på andra sätt.
– Larrey ville behandla alla lika, oavsett om den skadade var en officer eller menig. Det var ett modernt synsätt och ännu mer modernt var det att han bestämde att både de egna och fiendens soldater skulle få vård. Han hade många emot sig men han var stridbar, berättar Poul Kongstad, ambulansöverläkare i Region Skåne.
Larrey var med på alla Napoleons fälttåg och blev till slut tillfångatagen av hertigdömet Preussen. Han skulle avrättas på plats genom arkebusering men blev benådad för de goda gärningar han hade gjort som läkare under fälttågen.
En gammal idé
Det finns ännu äldre källor för användningen av vagnar för transport av sjuka och ordet ambulans (då ambulantia) introducerades på 1400-talet av den spanska drottningen Isabella I av Kastilien. Där rörde det sig dock snarare om fältsjukhus i form av tält med medicinsk utrustning, och inte om transportmedel.
Idén bakom Larreys ambulanser, att de skulle hämta in skadade och sjuka till vården, spred sig så småningom till det civila samhället, även om de fortfarande var mycket viktiga inom militären.
I sin bok The Ambulance – The Story of Emergency Transportation of the Sick and Wounded Through the Centuries skriver Katherine Traver Barkley att New York-sjukhuset Bellevue Hospital påstod sig ha världens första ambulansservice som tillhörde ett sjukhus år 1869 men att det finns bevis för att Commercial Hospital (nu Cincinnati General) i Ohio hade en sådan service på plats redan innan år 1865.
Ambulanstjänsten vid Bellevue Hospital utformades av kirurgen Edward B. Dalton, som tidigare hade tjänstgjort i det amerikanska inbördeskriget under åren 1861-1865. De häst och vagn-ambulanser som användes där hade tillverkats av företaget Abbott-Downing company.
Ambulanserna var lättviktiga och hade ett golv som kunde dras ut för att lättare lyfta in patienten. Under kuskens säte fanns en låda som bland annat innehöll konjak, tryckförband, bandage, filtar, splintmaterial och järnpersulfat och inuti ambulansen fanns en bår. Den var dessutom utrustad med handklovar och tvångströja.
Med inspiration från New Yorks ambulansservice byggde Captain William Joynson upp en ambulanstjänst vid Liverpool Northern Hospital i Storbritannien runt år 1885. Med på utryckningarna fanns alltid en kirurg och inuti ambulanserna fanns två bårar med utdragbara handtag samt medicinsk utrustning och utvalda läkemedel. Bland annat fanns utrustning för att utföra trakeotomi i ambulansen.
Bilambulansen gör entré
I slutet av 1800-talet kom bilarna och med dem även de första bilambulanserna. De var på den tiden främst transportfordon som skulle föra den som var i behov av vård till sjukhus.
– De första bensindrivna ambulanserna kom till Sverige på 1920-talet, berättar Poul Kongstad.
Även om ambulanserna fanns var det inte alltid helt klart var de skulle ta vägen med patienten.
– Om det verkade vara något fel på hjärtat togs man till exempel till medicinkliniken. Det var mycket jobb med att se vart patienten skulle lämnas av. Den första akutmottagningen kom inte till Sverige förrän på 60-talet.
På 60-talet fanns utrustning som första förband, tryckförband och bår i de svenska ambulanserna och på 70-talet gjorde syrgasen entré. Samtidigt började det komma krav på att det skulle finnas en tydligare gemensam standard hos ambulanserna runt om i landet, och på vem som bemannade dem.
– Innan dess kunde ambulanserna se ut lite hur som helst men nu kom det krav på vilka bilar som skulle användas och att det skulle finnas en möjlighet att lägga patienten ner i dem. De måste också kunna svara på ett larm inom en viss tid. Personalen skulle ha en enklare ambulansvårdsutbildning och det skulle finnas en läkare som var ytterst ansvarig för ambulansen. Innan 70-talet låg ansvaret för ambulanserna ibland på kommunen och ibland på landstingen men nu togs ansvaret över av landstingen.
Poul Kongstad berättar vidare att på 80-talet tar utvecklingen ytterligare fart.
– I slutet av 80-talet kunde man sätta dropp i ambulanserna, som senare även utrustades med hjärtstartare, defibrillatorer, och möjligheten att ge astmabehandling.
Högre krav på kompetens
Poul Kongstad menar att det största genombrottet för svensk ambulanssjukvård kom när fokus flyttades från att främst fokusera på transport till att bli en kunskapsorganisation. Det märktes kanske främst på de utbildningar som krävdes hos ambulanspersonalen.
– På 70-talet var det några dagars utbildning i ambulansvård som krävdes. På 80-talet var det personer med någon enklare vårdutbildning, som undersköterska, i grunden som fick ytterligare sju veckors utbildning för att få jobba i ambulansen. På 90-talet krävdes en 20 veckor lång utbildning hos undersköterskorna, som då fick befattningen ambulanssjukvårdare. På 2000-talet började fler sjuksköterskor bemanna ambulanserna och år 2005 kom kravet att endast legitimerad personal ska jobba i dem. Sedan år 2010 är det endast specialistsjuksköterskor i ambulanserna.
I USA och Storbritannien har ambulanspersonalen, som kallas paramedics, en skräddarsydd utbildning för ändamålet medan Nederländerna, liksom Sverige, bemannar sina ambulanser med sjuksköterskor.
Hur man väljer att göra skiljer sig med andra ord från land till land.
– Det är svårt att bevisa att det har gått bättre för oss för att vi har sjuksköterskor i ambulanserna men vi tror att det är bra. Den vanligaste patienten idag är en 80-årig kvinna med flera kroniska sjukdomar där det är osäkert om hon ska in till sjukhus. Då tror vi att det är en fördel att man har erfarenhet från vården och vi ser gärna att alla sjuksköterskor jobbar lite på sjukhus innan de går sin specialistutbildning, men så blir det inte alltid, säger Poul Kongstad.
På senare tid har en rad specialiserade ambulanser sett dagens ljus. Ett exempel var en dedikerad bebisambulans som tjänstgjorde i och runt Iowa City från år 1969. Den togs fram av State Services for Crippled Children, SSCC tillsammans med University of Iowa Health Center, på initiativ av professorn och läkaren George L Baker. Han ansåg nämligen att en vanlig ambulans inte hade plats för den utrustning som krävdes för vård av ett kritiskt sjukt spädbarn.
Ett annat exempel är bariatriska ambulanser, som avses för vård av gravt överviktiga personer. I Sverige finns i dagsläget två sådana ambulanser, en i Skåne och en i Stockholm. Förutom att de är större än vanliga ambulanser så har de också med sig en del specialanpassad utrustning, bland annat för förflyttning av stora personer.
Läs mer om Stockholms bariatriska ambulans i denna artikel från MedTech Magazine nr 4 2019: Reportage: Ambulans med en tung uppgift
Artikeln är en del av vårt tema om Akut- och ambulanssjukvård.