Replik: ”Debatten om hjälpmedel behöver utgå från hur verkligheten ser ut”

Artikeln är en replik på en tidigare debattartikel av Fredrik Forsberg, vd för Lidol och ordförande för Kommunikation för alla.

Regioner förskriver inte Whatsapp, Google Live Caption eller liknande tjänster som hjälpmedel. Däremot informerar vi om att de finns, för de individer som själva vill prova och använda dem. Det är en avgörande skillnad.

När hjälpmedel förskrivs utgår vi från behov. Om medicintekniska alternativ finns och motsvarar behovet förskrivs de. Att likställa information om kostnadsfria konsumenttjänster med förskrivning leder därför till en missvisande beskrivning av hur vården fungerar.

Som företrädare för regionernas arbete inom området, både genom nationell samverkan och i den operativa verksamheten, vill jag också vara tydlig: vi tar ansvar för att arbetet sker patientsäkert och ansvarsfullt. Vi använder inte konsumentprodukter slentrianmässigt eller som ersättning för hjälpmedel.

Däremot informerar vi om dem när de faktiskt kan göra skillnad för en individ, inom ramen för vårt vårdansvar.

Det är också viktigt att förstå regionernas uppdrag i ett bredare perspektiv. Vårt ansvar handlar inte enbart om att förskriva hjälpmedel, utan också om att habilitera och rehabilitera. I det ingår att tillsammans med individen identifiera och använda de lösningar som fungerar i vardagen.

En insats som enbart fokuserar på förskrivning riskerar att missa sitt syfte.

Vi möter dagligen människor med olika behov, förutsättningar och önskemål. Vår utgångspunkt är inte produkten, utan personen. Ett hjälpmedel är bara hjälpsamt om det fungerar i praktiken. I många fall behöver lösningen fungera i samspel med andra människor. Teknik som inte används i omgivningen riskerar därför att bli ett hinder snarare än ett stöd.

Det är därför vissa väljer att använda samma teknik som sin omgivning. Inte för att regionen “väljer bort” något, utan för att det i praktiken kan vara det mest tillgängliga alternativet i just deras livssituation.

Det är också värt att notera att gränsen mellan medicinteknik och konsumentteknik i praktiken inte alltid är skarp. Flera produkter som idag klassas som medicintekniska bygger på komponenter eller teknik som från början utvecklats för konsumentmarknaden. Det understryker vikten av att fokusera på säker användning och faktisk nytta, snarare än förenklade kategoriseringar.

Vi är samtidigt medvetna om att vår egen kommunikation kan bli tydligare. Den sortimentsöversikt som lyfts i debatten är i grunden ett stöd för förskrivare och publiceras på Vårdgivarwebben. Där har vi inte varit tillräckligt tydliga i att särskilja vad som ingår i regionens sortiment och vad som utgör exempel på lösningar som individen själv kan använda, där vi kan bidra med råd och stöd. Det är något vi behöver och kommer att förtydliga.

När konsumentprodukter används är det medvetet och transparent. Personen informeras om vad som gäller, inklusive att patientskadelagen inte omfattar sådana lösningar. Om det inte är acceptabelt görs en ny bedömning och andra alternativ erbjuds. Ingen lämnas utan stöd.

Att väga kostnad mot nytta är inte ett problem, utan ett ansvar. Vi använder skattemedel. Det innebär att vi måste säkerställa att de hjälpmedel vi förskriver också gör faktisk nytta för individen.

Det finns samtidigt en omfattande kompetens inom regionerna kring MDR, ansvarsfördelning och riskhantering. De frågor som lyfts i debatten är inte nya för oss, utan en del av det dagliga arbetet.

Vi delar uppfattningen att individers funktionella behov behöver synliggöras. Det är också så vi arbetar – varje insats utgår från en individuell behovsbedömning där funktion, sammanhang och säkerhet vägs samman.

Debatten vinner inte på att likställa information med förskrivning eller att beskriva regionernas arbete som oansvarigt.

Den vinner på att utgå från hur människor faktiskt lever sina liv.

I den verkligheten är tillgänglighet inte i första hand en fråga om klassificering, utan om vad som faktiskt fungerar.

Läs den tidigare debattartikeln här: