23948sdkhjf

Petrus Laestadius: Att inte investera i hjälpmedel visar att man har för mycket pengar

Det är något som skaver i hur prioriteringar görs och hur den förmenta resursbristen hanteras – i alla fall i vissa reflexmässiga symbolhandlingar som riskerar att bli dyra i slutänden. Det skriver Petrus Laestadius, vice vd för Swedish Medtech, i en krönika. 

Jag hade egentligen tänkt att skriva en krönika (till) om tillgängligheten till sjukvård och omsorg – speciellt hur den påverkas av den etiska plattformen. Den krönikan kommer så småningom, men de senaste veckorna har jag hört saker som gör att jag känner mig tvungen att skifta fokus. Det är något som skaver i hur prioriteringar görs och hur den förmenta resursbristen hanteras – i alla fall i vissa reflexmässiga symbolhandlingar som riskerar att bli dyra i slutänden.

Det finns fina kliniska studier med hälsoekonomiska analyser som visar på hur professionell, aktivitetsbefrämjande hjälpmedelsförskrivning är god samhällsekonomi. Ju längre individen med hjälp av individuellt förskrivna och kanske anpassade hjälpmedel kan behålla en självständighet, ett socialt sammanhang och en känsla av värdighet – desto bättre är det för både individ och samhället. Att till exempel hjälpa individer att kunna fortsätta att sköta sin hygien själva – bada eller duscha – genom utbildning, träning och individuellt förskrivna medicintekniska hjälpmedel är en jättebra affär för en kommun eller region.

Alternativet – och nu talar vi bara om det ekonomiska eftersom det är så mycket i fokus numera – är olika typer av hemtjänst där antalet timmar i veckan har en tendens att öka fort när man inte klarar en så personlig sak som hygien själv. Nästa steg blir ofta någon form av äldreboende. 

Hemtjänsten är otroligt värdefull, men det är en dyr resurs och kommunerna talar mycket om att det är svårt att rekrytera till den.  Detsamma gäller äldreboenden. Att investera ordentligt i aktivitetsbefrämjande hjälpmedelsförskrivning sparar mycket pengar och mantimmar. Att inte göra det visar att man har för mycket pengar och personal.

I vissa regioner eller kommuner kan rullstolsburna inte få ståstöd förskrivet för att kunna laga mat själva, om man arbetar fulltid. En heltidsarbetande person tillbringar enligt resonemanget så lite tid hemma att man inte får tillräcklig användning för hjälpmedlet. ”Lösningen” blir även i det här exemplet att man rekommenderas att ansöka om hemtjänsttimmar i debatten en bristresurs. I bedömningen sades också att om detta skulle beviljas kan fler vilja ha ståstöd. (Det var faktiskt okänt för mig att så många ville okynnesbegära ett skrymmande ståstöd att förgylla hemmet med.) Förutom bristen på förståelse för individens behov kan man inte hävda att man har brist på pengar eller brist på personal om man agerar så.

Sedan mer än tio år har pacemakers utvecklats till att ge sjukvården möjlighet att kontrollera hur patienten och pacemakern mår på distans. Fördelarna är många – patienten behöver inte resa in till sjukhuset (kanske ta ledigt från arbetet), pacemakern kan varsla om när dess eller patientens tillstånd kräver åtgärd och belastningen på kardiologmottagningarna blir lägre.

Patienten minskar risken för livshotande tillstånd. DOCK har flera regioner i Sverige ännu inte ändrat ersättningsmodellen så att kardiologkliniken får betalt för distansmonitorering som de får för fysiska besök och därför tvingas patienter ta sig in till sjukhuset för att tanka ner data från pacemakern. Detta är en dyrare lösning som är sämre för patienten och som belastar sjukvården mer – enbart för att ersättningsmodellerna inte ändrats. Så länge detta fortgår kan man inte hävda att man har brist på pengar eller brist på personal.

Ibland måste man bestämma sig. Har vård och omsorg brist på pengar? Är det brist på personal här och nu och/eller är det en omöjlig rekryteringssituation på lång sikt som är det största problemet? Oavsett vilket av dessa problem som är mest akut borde de ge upphov till en ”vända på alla stenar- mentalitet”. Att en verksamhetschef, hjälpmedelschef eller förskrivare skyller på silobudgetering när den här typen av beslut fattas kan möjligen ursäktas, men regionpolitiker och hälso- och sjukvårdsdirektörer har inte det privilegiet.

Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.

Kommentera en artikel (1)
Utvalda artiklar

Nyhetsbrev

Sänd till en kollega

0.093