Petrus Laestadius: Alla är väl för jämlik vård – eller?
Alla är eniga om att detta är vad man ska eftersträva och den politiska konflikten
handlar inte om målet.
Om konflikt mot förmodan uppstår kring jämlik vård handlar den oftast om ägar- eller driftsform eller om att den dumma motståndaren inte är tillräckligt mycket för jämlik vård. Man kan såklart i debatter också konstatera att vi inte har åstadkommit jämlik vård och det är en underdrift jag kommer att ta upp i ett annat sammanhang.
Jämlik vård betyder inte att alla ska få samma vård utan att man ska möta patienten som individ och att vård ska erbjudas denne efter förmåga och behov. Villkoren för vård ska vara
lika för alla i landet och oavsett vem man är. Ingenting att invända emot så långt. För att visa att man menar allvar finns detta beskrivet i både Hälso- och sjukvårdslagen, Patientlagen och den Etiska plattformen.
Den Etiska plattformen har riksdagen bestämt att myndigheter som fattar beslut i vård- och omsorgsfrågor och tar fram underlag för beslut ska ha som ledstjärna. I dessa lagar och
dokument räknas alla möjliga diskrimineringsgrunder upp som lagstiftaren tror skulle kunna stå i vägen för jämlik vård.
Med det här som bakgrund skulle man kunna tänka sig att åtminstone Människovärdesprincipen samt Behovs- och solidaritetsprincipen, som är två av tre komponenter i den Etiska plattformen, skulle väga tungt när prioriteringsbeslut fattas i svensk hälso- och sjukvård (den tredje är Kostnadseffektivitetsprincipen – jättebra princip men svårare att utreda).
Men det finns faktiskt en princip som trumfar alla de andra. Ungefär som om tio guds bud hade ett elfte som sade att de första tio bara gäller om du känner för det. Jokern i leken, axiomet i varandet eller alla trumfkorts mamma lyder som följer: ”Det kommunala självstyret”.
Låt mig beskriva vad detta kan få för uttryck: Föreställ dig att förlora kontrollen över dina toalettbesök, känna oro för att det ska läcka eller lukta från ett bandage som inte fungerar – det är så det kan vara att ha stomi. Att leva med stomi skapar många gånger svåra livssituationer för de personer det berör.
Man har dock goda möjligheter att få samma livskvalitet som andra. Men för att uppnå det krävs en bred tillgång till hjälpmedel som utprovas för att passa den enskilde individens
kropp och förutsättningar. Det är anledningen till att dessa hjälpmedel hanteras nationellt i förmånssystemet, från vilket behörig vårdpersonal efter noggrann utprovning kan förskriva för patientens räkning.
Med statlig finansiering och identiskt sortiment i hela landet har man faktiskt skapat förutsättningar för jämlik vård för Sveriges stomibärare. Detta är det enda området, i alla fall som jag vet om, där detta har lyckats.
Men några regioner har – med hänvisning till det kommunala självstyret – valt att upphandla ett mindre sortiment än det som tillhandahålls i det nationella systemet. Tanken bakom detta handlingssätt är att ta pengarna i nationella förmånssystemet från staten och sedan erbjuda färre och billigare produkter till de stomibärare som finns i just deras region.
Om ni tycker att detta påminner om när Kommandoran åt upp all julmat som Emils familj skänkt till fattighjonen så håller jag med.
Det visar också att det nog mest är på pappret som alla är för jämlik vård.
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.