Arbetsterapeuter i covidvården: ”Vi gör det normala i det onormala”
När pandemin blev synlig i nyheterna våren 2020, var det sjuksköterskor och läkare som fick applåder från allmänheten världen över. Men det finns en grupp som inte hyllades och som sällan syns. En yrkesgrupp som är viktig för att livet ska återgå till det normala för patienter efter sjukhusvistelsen – arbetsterapeuterna.
När arbetsterapeuterna gick in i intensivvården i början av pandemin fick de testa sig fram till vad som funkade för just den här patientgruppen eftersom allt var nytt och evidens saknades.
– Vårt fokusområde är aktivitet – att patienterna ska kunna äta själva, klä på sig själva, borsta tänderna. Men de här patienterna var så sjuka och klarade inte av det. Vi ville att de skulle få känna någon slags autonomi, säger Ingrid Berggren, specialistarbetsterapeut inom neurologi vid Karolinska universitetssjukhuset.
Någonstans var de tvungna att börja. Om det gick att få över en patient i en rullstol gjordes det. Annars fick patienten sitta på sängkanten, eller bara i ett sittande läge i sängen.
– Det är väldigt mycket personal inblandat vid en överföring från säng till rullstol om patienten är kopplad till en respirator och har andra slangar och medicinsk apparatur kopplad till sig. Ibland blir det för trångt och miljön runt omkring oss hindrar. Då mobiliserar vi till ett aktivt sittande i säng i ett tidigt skede istället. Det är oerhört viktigt för lungfunktionen, säger Ingrid Berggren.
Årets arbetsterapeuter 2021
För sitt arbete under pandemin har Ingrid Berggren och Therese Lindberg prisats med utmärkelsen Årets Arbetsterapeuter 2021, av Sveriges Arbetsterapeuter.
Som arbetsterapeut inom intensivvården arbetar man med att förhindra komplikationer redan medan patienten är sövd, berättar Therese Lindberg, arbetsterapeut inom intensivvård och trauma på Karolinska universitetssjukhuset. Till exempel när händer och armar är stilla för länge – då kan nervskador och blodkroppar uppstå och därför behöver händerna positioneras i ett gynnsamt läge för att senare kunna användas när patienten vaknar.
Men det handlar också om att hitta det vardagliga i det främmande.
Att förstå vad det innebär kan vara svårt, enligt Ingrid Berggren. Hon berättar om att öppna ögonen på någon som ligger i respirator eller att se till att det är ljust i rummet under dagtid och mörkt vid vila.
– I grund och botten handlar det om att påbörja en normal vardag i en miljö som är allt annat än normal. Det kan vara något så enkelt som att få dofta på en deodorant, säger Therese Lindberg.
– Om någon ligger i respirator och inte kan se kan man prata om fotografier. Kan man inte smaka kan man få en ”smaktuss” tryckt mot läpparna för att få en känsla av kaffet, säger Ingrid Berggren.
Hon berättar om en gravid kvinna som låg inne länge, svårt sjuk i covid – hur hon klappade den gravida magen med kvinnans egna händer, samtidigt som hon pratade med både kvinnan och barnet.
Ett år senare fick hon träffa kvinnan igen och berätta för henne.
– ”Jag klappade din mage med dina händer och på så sätt fick ditt barn känna att du fanns där”. Det var superviktigt att få ge den informationen. Hon missade ju nästan hela sin graviditet. Och det betydde jättemycket även för mig att få möjlighet att få återse båda två och att det gått bra för dem, säger Ingrid Berggren.
Det normala i det onormala. Att få någon att fungera även efter. Att inte få stelhet och andra komplikationer i kroppsdelar som behövs efter. När sjuksköterskor och läkare på en intensivvårdsavdelning räddar liv har arbetsterapeuterna tagit ett steg tillbaka. Utan att släppa tankarna på framåt, menar Therese Lindberg.