I sitt föredrag på Fokus hjälpmedel i Örebro i oktober kommer Gun Aremyr att ge ett antal exempel på vad som orsakat missuppfattningar mellan personer med kognitiva svårigheter och personal som försöker hjälpa dem – och hur man kom underfund med vad som behövde göras.
Annons– Det kan handla om skräck för att man inte förstår sin egen kropps signaler, eller för att man inte förstår personen som plötsligt står i ens rum. Det kanske går lite för snabbt, man kanske inte förstår orden som sägs. Personen kanske talar med för hög röst – eller med för låg röst. För personalen gäller det att göra en analys av vad som hände, och försöka förändra något i situationen så att det blir bättre nästa gång. Om vi inte förstår vad personen i sängen förstår och uppfattar kan vi inte assistera på rätt sätt, säger Gun Aremyr.
AnnonsHon framhåller att det finns ett hundratal olika demenssjukdomar, som yttrar sig på skilda sätt och påverkar individuella personer olika.
En inte ovanlig situation är att personer med kognitiv svikt inte vill ta emot hjälp från personalen, och exempelvis inte vill lämna sin säng. En ganska naturlig försvarsmekanism när man inte förstår situationen.
AnnonsHur ska då personalen hantera det? Ibland kan det handla om enkla signaler – som en doftande kopp kaffe på nattduksbordet – för att få personen att känna hopp och meningsfullhet och vilja stiga upp.
– Som personal måste man hitta vägarna in. Man gör en observation, och försöker ta reda på varför något lyckades eller inte lyckades. Och så får man fortsätta dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år, för att göra tillvaron bättre och bättre för personen.
AnnonsDet låter inte lätt…?
– Nej, det är inte lätt. Vore det enkelt skulle alla kunna jobba med det här, men så är det inte. Det här kräver skicklighet, fingertoppskänsla, och att man träffar samma person om och om igen så att man lär känna varandra.
Annons