Ny forskning: Ryggmärgsskador ska läkas med elektriska fält

När ryggmärgen skadas – ofta en följd av ett trauma vid exempelvis trafik-, fall- eller dykolykor – bryts kontakten mellan hjärnan och de delar av kroppen som ligger nedanför skadeområdet.

Följden kan bli förödande, med bortfall av känsel och funktion, och inte sällan förlamning.

Men nu har forskare från Chalmers i Göteborg och University of Auckland, Nya Zeeland, i en studie undersökt om det går att återställa rörelseförmågan hos råttor med ryggmärgsskador med hjälp av elektriska fält.

– Vi tittade på om man kan öka funktionen som de återfår genom lägga ett särskilt utvecklat, ultratunt elektriskt implantat på den skadade delen av ryggmärgen. Och det kan man, säger Maria Asplund, professor i bioelektronik vid Chalmers.

Råttor har en bättre förmåga än människor att på egen hand läka ryggmärgsskador, vilket gjorde det möjligt att jämföra den naturliga läkningen med sådan som framkallas med elektricitet.

Forskarna kunde se att de råttor som inte fick någon elektrisk stimulering blev bättre initialt, men sedan avstannade deras återhämtning på en nivå som var lägre än den normala.

– Men de råttor som fått ett elektriskt fält över ryggmärgen återhämtade sig snabbare och de fortsatte också att förbättras genom de tre månaderna studien varade, säger Maria Asplund.

Nu har ni fått effekt på det här – vad är nästa steg?

En sak är att vi vill förstå mekanismen bättre, alltså varför vi ser den här förbättringen

– Det finns jättemånga saker att utveckla, vi är ännu i ett tidigt skede. En sak är att vi vill förstå mekanismen bättre, alltså varför vi ser den här förbättringen. Om vi kan göra det blir det lättare att förstå vilka parametrar vi ska använda för att nå optimal effekt. Det här var ändå en första studie, och det vore osannolikt om vi hittat rätt direkt.

Forskarna arbetar nu med att utveckla behandlingsformen genom att skruva på styrka, frekvens och varaktighet på den elektriska stimulansen.

Planen är att så småningom utvärdera metoden i djur som är mer lika människor, och i slutändan är förstås målet att kunna översätta det till något som kan fungera i människa.

Det handlar inte, som man skulle kunna tro, i första hand om att rullstolsburna personer ska kunna gå igen.

– Det står ofta långt ner på prioritetslistan för ryggmärgsskadade personer. Vad det handlar om är ofta mer basala saker, som att de har problem med kronisk smärta, med sin tarmfunktion och förmågan att styra sin urinblåsa –sådant som gör livet besvärligt, säger Maria Asplund.

Så vad är det rimligt att hoppas på?

– Ett bra första mål vore att kunna påverka en läkningsprocess så att man kan återfå lite mer funktion, och undvika kroniska smärttillstånd så långt som möjligt. Där tror jag att något som styr återbildandet av vävnad skulle vara rätt metod.

Ett bra första mål vore att kunna påverka en läkningsprocess så att man kan återfå lite mer funktion, och undvika kroniska smärttillstånd

När kan det prövas kliniskt, vilka tidsperspektiv har ni?

– Ett femårsperspektiv till en ”first in human”-studie är rimligt , men det beror på många olika saker. Jag kan säga att patienterna är väldigt, väldigt intresserade, särskilt som smärtproblematiken ofta är deras största bekymmer.