My är Norrbottens enda rehabinstruktör: ”Man måste vara beredd att dela med sig”
Av Sambo, fast arbete, boende ordnat – allt såg stabilt ut. Men en julikväll 2016 inträffade något som förändrade allt. Bilen som den då 23-åriga My Andersson färdades i for av vägen och ut i skogen.
Tre av dem i bilen klarade sig med lindriga skador. Men inte den fjärde.
– Jag minns ingenting från olyckan. Det första jag kommer ihåg är hur jag vaknar upp här på Sunderby sjukhus, och att personalen säger att jag har varit med om en bilolycka. Sedan är det mörkt igen.
Hon fördes nedsövd i ambulanshelikopter till Umeå för akut operation, där hon två dygn senare vaknade upp igen på IVA.
Minnena från den första månaden är röriga, och beskedet från läkarna var svårt att ta in: hon hade en komplett ryggmärgsskada och var förlamad från bröstkorgen ned.
– Det var många olika känslor. Jag minns att jag var väldigt rädd och ledsen. Jag tänkte "vad är det här, det är ju inte den kropp jag är van vid". Jag grät mycket. Jag förstod ganska tidigt att jag måste få sörja den kropp jag hade innan, för att kunna ta mig an den nya, berättar My.
Med stöd av familjen, som gav energi, kärlek och även humor, lärde hon sig glädjas åt de små, små framsteg hon gjorde för varje dag.
Efter en dryg månad i Umeå flyttades hon till huvudstaden och Rehab Station Stockholm, som är specialister på rehabilitering av ryggmärgsskadade.
– Det gav mig hopp, även om det var tufft att vara så långt hemifrån. Det var det jag behövde. För mitt mål sedan dag ett har varit att bli självständig igen, och det var rätt ställe att vara på.
På Rehab Station Stockholm fick hon, vid sidan av hjälpen från fysioterapeuter, arbetsterapeuter och annan personal, även träffa förebilder som själva hade ryggmärgsskador.
De kunde lära henne hur man gör en förflyttning med hjälp av bara armarna, och de rätta knepen för att köra rullstol. Men också tala om livet framöver, om allt som går att göra fast man har en ryggmärgsskada, som att köra bil, skaffa barn och ha ett bra liv.
Idag, snart sju år senare, är det ganska precis vad My gör i sitt arbete som rehabinstruktör på avdelning 41 neurorehab vid Sunderby sjukhus i Luleå.
Efter sin rehabilitering gick hon först tillbaka till sitt arbete som undersköterska, men kom snart underfund med vad hon egentligen ville göra: hjälpa personer i samma belägenhet som hon själv. Patienterna är dels ryggmärgsskadade, dels personer med stroke eller traumatisk hjärnskada.
– Ryggmärgsskada och hjärnskada är två olika saker, men de har en sak gemensamt: livet har blivit annorlunda. Yrkesrollen bygger mycket på de egna erfarenheterna, och att man är beredd att dela med sig och är öppen.
My Andersson är en av föreläsarna vid Fokus Hjälpmedel den 10-11 maj i Luleå.
Se mer om eventet Artikeln är en del av vårt tema om Hjälpmedel.