Petrus Laestadius: Jag var ju inte med på 70-talet men ...
Det andra han berättade om var att man aldrig kunde veta om elen fungerade. Strömavbrotten var en ständig källa till frustration för både bofasta och besökare.
Tankarna på Englands mörka (bokstavligen) år kommer till mig när jag sitter på kvällståget från vår huvudstad till Göteborg. Kvällståget har nämligen förvandlats till ett nattåg efter nästan fem timmars försening och i stället för att köra på så kryper vi fram på grund av alla spårarbeten, enkelspår och mötande tåg.
Är detta skäl att jämföra Sverige med England 1973? Självklart inte, men däremot har det plötsligt dykt upp företeelser som vi inte sett i Sverige på väldigt många decennier och som inte hör hemma i en modern (”världens modernaste land”) industrination som vår.
På Hjälpmedelskonferensen, som är upphovet till tågresan, där landets hjälpmedelschefer och hjälpmedelsföretag under två intensiva dagar mötts för att öka sin kunskap och söka vägar att förbättra svensk hjälpmedelsförsörjning, diskuterades bland mycket annat vårdreformen Nära vård samt egenmonitorering.
Utmaningarna som reformerna ska råda bot på är magnifika men potentialen är faktiskt också löftesrik. Kortfattat ska vården flyttas närmare medborgarna. Patienter ska få tillgång
till vårdkontakt snabbare och kontinuiteten ska öka. Sjukvården ska nu även ägna sig åt patienternas hälsa (inte bara sjukdom) och en mängd tillstånd, åkommor och risker ska kunna övervakas medan patienten/medborgaren/människan befinner sig i hemmet med
hjälp av egenmonitorering.
Meningen – och här har vi redan kommit ganska långt – är att man ska kunna vara kvar i sitt hem även efter att man blivit sjuk. Till och med när man är rejält sjuk ska man kunna få sin behandling mestadels i hemmet; KOL, sömnapné, njursvikt, hjärtsvikt och mycket mer ska kunna hanteras i hemmet med hjälp av dialysapparater, respiratorer, oxygenutrustningar,
slemsugar och mycket annan ganska avancerad medicinteknisk utrustning.
Till och med när man är rejält sjuk ska man kunna få sin behandling mestadels i hemmet
Nya produkter inom hjälpmedel, egenmonitorering och sjukvård i hemmet bidrar löpande till att svensk sjukvård får fler kostnadseffektiva, arbetskraftsbesparande och framför allt patientsäkra alternativ att använda sig av.
MEN: många av alternativen förutsätter tillgång till säker strömförsörjning
och det är nu det börjar bli jobbigt. I Sverige diskuteras nu att landets elsystem kan komma att drabbas av effektbrist i vinter – med påföljande förbrukningsfrånkoppling. Svenska
Kraftnät säger att detta inte kan uteslutas redan i vinter men att de kommande tre vintrarna förmodligen blir än mer riskfyllda. Man betonar att man då har en metod som ger "styrning av el till prioriterade elanvändare vid bristsituationer". Privatpersoner med livsuppehållande eller viktig medicinteknisk apparatur i hemmet är inte prioriterade användare i den modellen.
De som arbetar med medicinsk apparatur i hemmet tycker att detta är väldigt oroande – för att inte tala om alla de som är beroende av denna för sin vård. I Region Stockholm vårdas redan lika många patienter i hemmet som på regionens sju sjukhus. I hela Sverige
blir det väldigt många patienter och många av dessa är beroende av att deras
medicintekniska utrustning har säker strömförsörjning.
Det finns sätt att minska risken för att effektbristen ska påverka hemsjukvården,
men de kommer att kräva stora insatser för att kontrollera att all utrustning har batteri-backup och att batterierna har tillräcklig kapacitet och god status. Det är ett stort åtagande som skulle ha behövt påbörjas igår. Samtidigt måste dessa behov återspeglas
i kommande upphandlingar av medicinteknisk utrustning som ska användas i hemmet.
Det är detta jag sitter och tänker på medan tåget – än så länge – tuffar fram
med el som drivmedel.
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.