Torbjörn Kronander: Evidensbaserad politik – kan man ens drömma om den?
Valet är när ni läser detta över och vi är alla, om möjligt, kanske ännu mer ovetande om framtiden än vi var före valet. Vad händer nu? Vilken regering får vi? Vinster i vården? Trygghet? Pensioner? Större regioner? Inflation och räntor? Hur ska en demografiskt till synes omöjlig ekvation lösas finansiellt?
Om inte ett mirakel har inträffat mellan tillfället då detta skrivs och fram till valet, är situationen instabil och oklar. Inte ens en konstellation av två partier får egen majoritet. Oron blir stor, och därmed blir såväl investeringsklimatet för företagen som spelreglerna för vården dåliga.
När ingen vet vad som händer på längre sikt blir viktiga beslut inte tagna och nödvändiga prioriteringar inte gjorda. Förutsägbarhet och långsiktighet borde vara en klart lysande ledstjärna för alla politiker. Ge bara oss i näringslivet (och vården) tid och långsiktiga spelregler, så kan vi anpassa oss till en massa saker. Men otydlighet och oklarhet, snabba och dogmatiskt baserade lappkast, och ibland rent maggropsbaserat godtycke leder till ineffektivitet och dåliga resultat.
Och här kommer kärnpunkten. Detta sätter fingret på en politik som i en ökande omfattning bygger på att man skjuter från höften. Tyvärr har detta ökat snarare än minskat de senaste åren. Maggropen styr, populismen regerar. Detta gäller inte minst inom sjukvårdspolitiken, där människors hälsa och välbefinnande är direkt beroende av de politiska besluten. Det blir då lite intressant att jämföra politikernas sätt att ta beslut om vården med hur beslut tas inom vården.
För 200 år sedan var ”läkekonst” att utföra några åtgärder som man trodde fungerade. Det spelade inte så stor roll vilka åtgärder det var, bara man som läkare visade sig handlingskraftig och såg ut som om man visste vad man gjorde. Dog patienten (vilket många gjorde, inte sällan av behandlingen) var det Guds vilja och inget att göra något åt. Tillfrisknade patienten (ofta av sig själv) så tog läkaren åt sig äran av det.
Tänk om dagens läkare efter endast en snabb blick på patienten bestämde vilken behandling som skulle utföras baserat på ”maggropskänsla”. Denna läkare skulle snabbt förlora såväl professionens respekt som sin legitimation, och kanske till och med åtalas. Med all rätt, eftersom det skulle leda till att patienter inte fick rätt vård, eller till och med skadades av vården.
Idag är Lege Artis evidensbaserad vård. Ingen får utföra behandlingar och sätta in åtgärder som inte baseras på forskning och har solid evidens. Innan man applicerar en ny behandling på breda patientgrupper måste forskningen noga ha kontrollerat den i randomiserade studier och dragit slutsatser om dess effektivitet baserat på statistisk analys. Evidenskravet har lyft vårdens kvalitet till helt fantastiska nivåer i ett historiskt perspektiv. Ingen ifrågasätter det idag.
Jämför nu med de politiska vårdbesluten. Vårdens politiker har lika stor påverkan på patienters hälsa som klinikerna. Men vem hörde en politiker säga: ”Vi måste ha evidens på om detta fungerar innan vi tar beslutet”? Tänk en utopisk framtid där politiken inför stora beslut krävde evidens. För vården till exempel baserat på kriterier av typ ”levererad vårdkvalitet per krona”.
Man måste då komma överens om vad vårdkvalitet är, men sådana mått finns och är inget nytt. Politikens uppgift skulle vara att komma överens om och besluta hur vårdens kvalitet skall mätas. Men sedan skulle vetenskapen och professionen bestämma hur detta värde skall maximeras så effektivt som möjligt! Ett värde som mäts och publiceras allmänt, till exempel varje halvår. Och gärna med konkurrens mellan vårdgivare! Måttets exakta utformning kunde och skulle påverkas av politisk färg, men inte hur det ska maximeras.
Eller tänk en utredning som visar på vilka åtgärder från samhällets sida som har störst effekt för att maximera exportchanserna för svenska medicintekniska företag – för att dessa sedan i sin tur ska kunna ge arbetstillfällen och skatteintäkter som kan användas till att ytterligare förbättra vården här hemma. Och sedan långsiktiga politiska beslut baserade på denna utredning, kliniskt rena från ”normkritik” och annat som inte påverkar måttet i sig.
Politikerna ”vet” alltför ofta, från högre makt eller partibok givet, vad som är rätt eller fel, svart eller vitt och beslutar sedan baserat på denna maggropsbaserade ”vetskap”. Allra värst blir det när en hoppande majoritet tar helt olika beslut, på långsiktighetens bekostnad.
Ett av de värsta exemplen i modern tid är nog finansieringen av Nya Karolinska. Helt baserat på dogmer och utan att lyssna på vare sig nationalekonomer eller sunt förnuft (det hade räckt med en resa till UK där exemplen är flera på hur dyra dessa driftformer blir). Eller den pågående diskussionen om privat vård, tyvärr även den lika befriad från förnuft och evidens. Evidensbaserad politik! Kan man ens drömma om den?
Förbättringen i vården och för patienternas hälsa skulle kanske bli lika stor som den som det rent medicinska evidenskravet medförde?
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.