23948sdkhjf

Petrus Laestadius: Hellre krass ekonomi än tal om mänskliga rättigheter – för patientens skull

När beslutsfattare tar till brösttonerna är det bäst att dra öronen åt sig, skriver Petrus Laestadius i en krönika.

I våras hade jag förmånen att få delta på Hjälpmedelsriksdagen. Detta utmärkta digitala – som tiden bjuder – möte som arrangerades under ett svårt sargat Leva & Fungera, samlade (i alla fall av inloggningsuppgifterna att döma) över 800 personer. Bakom alla dessa namn fanns imponerande mängder kunskap, erfarenhet och engagemang.

Talarlistan innehöll alla de man kan förvänta sig och några till. Moderatorn var duktig
och syftet gott. Då var väl allt frid och fröjd tänker du – liksom ingenting att skriva krönika om.

NEJ! Allt var och är inte frid och fröjd! Jag ska försöka återge den insikt som drabbade mig under och efter nämnda riksdag.

Skillnaden mellan dem som direkt berörs av hjälpmedelspolitiken i egenskap av brukare (i brist på bättre ord), företag eller profession å ena sidan och ministrar, riksdags- och regionpolitiker, myndighetsföreträdare och tjänstemän å andra sidan, var stor.

I den första gruppen upplevde jag att frågeställningarna var mer handfasta.
I ”politikergruppen” var principerna många och de konkreta förslagen få.

I ärlighetens namn innehöll den ”handfasta” gruppen även de som i sitt arbete forskat om effekterna av sitt arbete och vad som fungerat bäst. Det bidrog så klart till högre detaljeringsgrad.

En illustration på hur generella vissa samtal kunde bli var den paneldiskussion som fördes mellan en grupp riksdagsledamöter av alla kulörer. På temat nationell styrning av hjälpmedelsförsörjningen lyckades samtalet föras på en så molnfri höjd att man var helt enig
om allt. Både Barnkonventionen och Deklarationen om mänskliga rättigheter nämndes flera gånger. Av allt som sades lär ingenting bli verkstad, men den politiska enigheten invaggade alla i en känsla av att alla ansvariga stod på barrikaderna för funktionsvarierades rätt till medicintekniska hjälpmedel – NU!

Så fort samtalet var över skulle politikerna antagligen skynda hem och eliminera alla regionala skillnader assisterade av både Socialstyrelsen och Myndigheten för delaktighet. Känslan var positiv!

Ungefär en månad efter det här mötet rapporterades på Sveriges Radio om hur allt fler regioner tar bort högkostnadsskydd på hjälpmedel, inför egenavgifter och kanske värre än så; hänvisar till konsumentprodukter som inte utprovas och förskrivs av speciellt utbildad
vårdpersonal. Detta rapporterades även från regioner som talade på Hjälpmedelsriksdagen.

Tongångarna gick med andra ord stick i stäv med vad man lyft fram på Hjälpmedelsriksdagen.

I det här sammanhanget invänder jag inte mot egenavgifter som sådana men jag invänder mot hur lätt man lutar sig mot rättighetskonventioner utan att ta del av de hälsoekonomiska
studier som finns och därmed inte kan förstå värdet av professionellt utprovade hjälpmedel.

På denna illustra hjälpmedelsriksdag fick vi ju faktiskt ta del av intressanta hälsoekonomiska utfall. Magnus Zingmark redovisade vilken besparingspotential som finns i professionell, aktivitetsbefrämjande hjälpmedelsförskrivning. I hans forskning i Östersund och vid Lunds universitet visas hur arbetsterapeuter drastiskt kan minska behovet av hemtjänst.

Om man lät arbetsterapeuter utbilda vårdtagare i aktivitetsbefrämjande rutiner och förskriva rätt hjälpmedel som stödjer detta, ökade aktivitetsnivån och den självskattade livskvaliteten
– samtidigt som behovet av hemtjänst minskade. Besparingen blev enorm och vårdtagarna blev mer självständiga.

En investering i professionell förskrivning där arbetsterapeuternas kompetens användes frikostigt gav positiva effekter både för patienterna och för samhällsekonomin. Hjälpmedelsförskrivningen ökade mentotalkostnaden sjönk. Människovärdet värnades och jämlikheten ökade.

Så min slutsats efter att ha följt debatterna på Hjälpmedelsriksdagen och i medier under året är att alla i Sverige som har behov av hjälp för att klara av dagliga sysslor och alla skattebetalare skulle vara mer betjänta av betydligt mer krass hälsoekonomi och professionell vård än högtidstal om mänskliga rättigheter.

När beslutsfattare tar till brösttonerna är det bäst att dra öronen åt sig.

Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Utvalda artiklar

Sänd till en kollega

0.093