23948sdkhjf

I krig och kärlek är allt tillåtet

Hur länge har vi haft kris egentligen, frågar sig Petrus Laestadius, vice vd Swedish Medtech, och konstaterar att en del krisbeteenden har funnits inom vården länge.

Coronakrisen har i många sammanhang beskrivits som ett krig mot en osynlig fiende och konsekvenserna har en del gemensamt med effekterna av krig: många döda, stängda samhällen, en ekonomi i fritt fall och extraordinära åtgärder för att möta krisen.

I krig kraftsamlar man. Ministrarna bär svenska flaggor på kavajslagen och man pryder presskonferenslokalerna med flaggor. Och är det krig så kan man väl inte klandras för handlingskraft och mannamod. ”A minister’s gotta do what a minister’s gotta do”. Men när började coronakrisen? Har vi haft kris länge? Jag undrar för att jag kommer att tänka på vissa ”krisbeteenden” som pågått i flera år. Ibland har de rättfärdigats med någon form av kris och ibland av att reglerna är för strikta och att det vore orimligt att behöva följa dem.

Jag ska ta ett exempel: återanvändning av engångsprodukter i vården. Först har vi situationer som ofta uppstår nu i coronatider: ett sjukhus håller på att få slut på skyddsvisir. Smittade patienter strömmar in och personalen får absolut inte smittas. I den situationen överväger verksamhetschefen att låta personalen sprita sina skyddsvisir för att hjälpligt desinficera dem mellan patientmöten. Väl medvetna om att detta är olyckligt och tvärtemot både de hygienrutiner som gäller i sjukvården och den godkända användningen av produkten väljer man det minst onda. En handling som kan försvaras i en kris – eller krig. Behovet är extremt och ändamålet helgar medlen. (Produkten ska dessutom inte komma i kontakt med patienten.)

Sedan har vi en situation som pågått i flera år – mig veterligen utan utfärdat katastrofläge. Inom disciplinen elektrofysiologi använder man avancerade katetrar för undersökning och behandling av rubbningar i hjärtrytmen. Katetrarna är avancerade medicintekniska produkter med sensorer och elektroder. De är engångsprodukter och levereras sterila eftersom de ska föras in i patientens blodkärl i ljumsken och därigenom upp i hjärtat. Under ingreppet ska katetrarna överföra information om hjärtats elektriska impulser till en dator och ibland dessutom stimulera hjärtrytmen som ett led i undersökningen och behandlingen. 

På många kardiologikliniker i Sverige rengör man sedan engångskatetrarna, steriliserar dem med en annan metod än ursprungstillverkaren valde för att säkerställa kateterns funktion. Sedan använder man samma kateter på nästa patient. Utan att informera den patienten. Eller nästa. Eller nästa. Eller nästa. Eller nästa. Eller nästa. 

Så vi har en situation när man i ett extremt läge, med stor vånda gör ett temporärt undantag från återanvändningsregeln. För produkter som inte kommer nära patienterna. Och vi har ett annat läge där man år efter år återanvänder avancerade medicintekniska engångsprodukter som ska användas inne i patienternas kärl och hjärtan. Men i den andra situationen är det inte krig och definitivt inte kärlek.

Den svenska självbilden är ofta att vi är övernitiska när det gäller att följa regelverken i EU. Vi koketterar inte sällan med att vi är naiva i vår strävan att vara bäst i klassen. Kanske är det snarare så att vi är ovanligt bra på att sila mygg och svälja kameler.

Artikeln är en del av vårt tema om Debatt.

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Utvalda artiklar

Sänd till en kollega

0.094