En ding, ding, ding, ding värld – och inte på det skojiga sättet
Kanske inte helt lyckat att börja med en referens som kräver att läsaren med marginal måste ha uppnått riskgruppsstatus för covid-19 för att känna igen den. En ding, ding, ding, ding värld är titeln på en filmkomedi från 1963. Det är också den bästa beskrivningen på det som pågår i svensk offentlighet våren 2020. Men där filmen bäst beskrivs som farsartad är verkligheten mer tragikomisk. Men utan komik. En tragedi alltså. Men med absurda inslag. Jag kommer till det.
När detta skrivs har coronapandemin världen i sitt grepp. Ingenting är sig likt. Ingen talar om något annat. Trots att vi antagligen bara befinner oss i slutet av början så har väldigt många redan drabbats hårt ekonomiskt och bara i Sverige har redan över 1000 människor dött och väldigt många är mycket sjuka. Den sjukvård som redan ”Före Corona”, FC, larmade om överbelastning har på några veckor lyckats fördubbla antalet intensivvårdsplatser i landet och framgångsrikt tagit hand om tusentals smittade patienter. Ungefär tusen av dessa har intensivvårdats. Men det hårda arbetet sliter på personalen och tär på lagren som inte finns.
Sedan början av pandemin (egentligen startade diskussionen redan under förra pandemin SARS - 2003) har den allmänna debatten handlat mycket om behovet av och bristen på en mängd medicinteknisk utrustning. Det har varit skyddsutrustning för personalen, ytdesinfektion för sjukhussalar, syrgasflaskor för patienter, respiratorer för de sjukaste på IVA och handsprit för alla. Alla vet numera värdet av medicinteknik. Förhoppningsvis vet också alla värdet av beredskap. Men i det här fallet är det för sent.
Swedish Medtech har ägnat den senaste månaden åt att försöka föra information mellan alla aktörer i den pågående tragedin. Vi har förmedlat kontakter, tagit fram fakta och försökt hjälpa medicinteknikföretagen att göra det de gör bäst: förse sjukvården med livsviktig utrustning. Det är då det absurda inträffar. Stor energi läggs plötsligt på att företag – som till vardags gör helt andra saker – ska få omställningsstöd för att göra det som medicinteknikföretagen gör sju dagar i veckan, 52 veckor om året.
Missförstå mig inte; samhällets (privatpersoners, föreningars och företags) engagemang och kraftsamling är både beundransvärd och ett fint tillskott till vårdinsatsen men det är inte roligt när mer fokus från beslutsfattare läggs på att fabriker ska lära sig nytt medan de vanliga leverantörerna inte får beställningar för att ansvaret för att beställa produkterna plötsligt bollas mellan Socialstyrelsen, Försvarets materielverk och regionerna.
Behoven är enorma och årsvolymer kan säljas på en månad. Vi har medlemmar som har plockat hem sin produktion från Asien för att undvika exportstopp. Andra medlemmar har investerat stort i sin produktionskapacitet med egna pengar för att möta sjukvårdens akuta behov.
En av världens främsta tillverkare av moderna respiratorer är svensk. De har ökat sin produktion med 160 procent på väldigt kort tid. När alla dessa företag gjort detta möts de av att sjukvården fyllt lagren med produkter från ”omställningsföretag” och nybildade handelsföretag med kontakter i Kina. Inte undra på att skyddsmasker måste skickas tillbaka då de inte visat sig uppfylla kraven. Det har hänt både i Sverige och Nederländerna. I Spanien har tester som köpts in visat sig ha mycket låg tillförlitlighet och i Storbritannien måste regeringen häva den krisorder man lagt på tusentals ventilatorer tillverkade av ”omställningsföretag” då de inte är avancerade nog för de svåra sjukdomstillstånd coronaviruset framkallar.
Medicinteknikföretag lyder under ett mycket strängt regelverk. Det bestämmer hur klinisk evidens ska tas fram, hur prestanda ska upprätthållas och framför allt patientsäkerheten säkerställas. Kraven är hårda och de ska vara hårda, men då är det också viktigt att man inte plötsligt prioriterar tillfälliga omställningsprodukter och företag framför beprövade, snabbt tillgängliga produkter från beprövade leverantörer.
För företagaren som tagit en stor risk och investerat i ökad produktionskapacitet för att möta sina kunders rop på hjälp och som sedan ser beställningarna gå till företag som aldrig sålt till sjukvården förut (och antagligen aldrig kommer att göra det igen), är det svårt att se det roliga i absurditeten. Kanske kan det komma en uppföljare till den första farsen – i den kan rättvisa skipas.
Artikeln är en del av vårt tema om Opinion.