De flesta kroniker vill förstås leva ett normalt liv långt ifrån vården. Svårt sjuka människor vill ha möjlighet att vara hemma med familj och vänner.

Men alla vill inte vara hemma.

Ändå är det vård hemma som är ledordet för framtidens vård. Sverige satsar minst pengar i hela EU på den slutna vården på sjukhus, enligt kommissionens rapport State of health.

Det riskerar att bli som ädelreformen i början på 90-talet, och psykiatrireformen strax efteråt. Ansvaret för gamla människor flyttade över från landsting till kommun, med resultatet att fler blev kvar hemma. Institutioner för människor med psykiatriska diagnoser öppnade sina dörrar. Alla skulle släppas fria. Det var ju bara det att alla värdesätter inte friheten. Trygghet är långt viktigare för en människa med svårigheter att tolka sin omgivning. Människor isolerades. Övergången var svår och många har inte anpassat sig än.

Nu är det dags igen. Denna gång sker utvecklingen i det tysta. Sjukhus byggs med minsta möjliga andel slutenvård och sjuka ska vara hemma. De svårast sjuka ska hem helst samma dag efter kirurgiska ingrepp med uppmaning att höra av sig om komplikationer uppstår. Utan särskilda kunskaper att bedöma en dylik.

Sjukhus är bakteriehärdar. Det finns ingen personal. Framtidens demografiska utveckling gör det ekonomiskt ohållbart att erbjuda vård på institution. Argument mot vårdavdelningar är inte svåra att hitta, men hur innovativt har problemen attackerats? Som chefredaktör för en tidning om medicinteknik stöter jag dagligen på teknik och metoder som ännu inte testats kliniskt.

Att bara bygga bort sängplatserna i det tysta är ett experiment vi inte vet hur det kommer att sluta. Vi vill vara hemma, men inte alla och inte alltid.