Nära vård skapar mindre distans
In i det sista var han positiv och tacksam för det han fått. Även om livet blev kort. En så ovanlig inställning att alla tidningar och morgonsoffor bjöd in honom för att dela hans historia under de sista månaderna i livet. Du kanske hann lära känna honom så?
De sista, nästan sex månaderna , slapp han sjukhuset och fick vara hemma. Han gled runt med sin vän droppställningen och i den fick han en cocktail av sena stadier av cancer-mediciner som celldödare och symptomlindrare. Han fick vård nära. Nära sig själv, så att han kunde vara med sina barn och sina nära, det enda som “inte var färdig-avprickat på hans bucketlist”, som han sa själv.
Victor skötte det mesta av sin vård själv. Visste hur mycket hans egen träning betydde för hans välbefinnande, men också intaget av läkemedel och smärtlindring. Han tog hand om sig själv. Precis som alla långtidssjuka och kroniker är tvungna att göra. En annan känd kroniker, Sara Riggare, som toppade MedTech Magazines Maktlista 2015, själv patient och forskare på Karolinska Institutet, brukar beskriva det så här. Hon träffar sin neurolog en timme om året. Resten av årets 8765 timmar får hon sköta vården själv. Som parkinsonpatient är det hon gör i sin vardag, det som spelar den största rollen för hennes sjukdomsförlopp.
I vårdperspektiv heter det vård på distans. I patientens perspektiv är det vård väldigt nära.
Bildtext:
Här är Sara Riggare och jag, när vi presenterade vårt nya Vinnova-finansierade projekt Kronisk kunskap. Ett projekt hon driver tillsammans med Maria Hägglund och Therese Scott-Duncan på Centrum för Hälsoinformatik, som ska hitta digitala sätt att öka kunskap och förmåga hos patienter som kan och vill ta ännu mer ansvar för sin egen behandling.