”Hjälpmedel är en förutsättning"
Verksamheten för hjälpmedelscentralen i Sörmland ökar för varje år. Något som gäller hela hjälpmedelsområdet tror verksamhetschef Anki Forsberg.
Född och uppvuxen i Stockholm hade Anki Forsberg länge haft en önskan om att flytta tillbaka till Sörmland. Hon hade bott i Gästrikland i många år, arbetat som narkossköterska och som chef för ambulansen, men när tjänsten som verksamhetschef för hjälpmedelscentralen i Sörmland utlystes tog Anki chansen att flytta ner igen. Det var mycket annat med tjänsten som också tilltalade henne, förutom läget.
– Dels tycker jag om att verksamheten inte är en del mitt i hälso- och sjukvården utan att vi tillhör en liten och välskött förvaltning lite grann i utkanten. Dessutom är verksamheten intäktsfinansierad och inte anslagsfinansierad vilket ger mig som chef ett helt annat handlingsutrymme. Jag har nu möjlighet att erbjuda mina kunder det dem vill ha helt enkel genom att sätta en prislapp på det. Posten som verksamhetschef har hon haft sedan januari 2003.
Hur ser er organisation ut?
– Vi ökar enormt men det tror jag gäller generellt för hela Sverige. Hjälpmedel är ju en förutsättning för att kunna skriva hem patienter från sjukhus och för att människor ska kunna klara sig längre i sina hem och inte behöva flytta till särskilda boenden. Sedan jag började har vår verksamhet ökat med cirka 20 personer och jag ser ingen avmattning än.
Hjälpmedelscentralen i Sörmland är en omfattande organisation som hanterar både rörelsetekniska hjälpmedel, medicinska behandlingshjälpmedel, inkontinens, kognition, kommunikation, hörsel i hem och skola och synhjälpmedel.
– Det vi inte hanterar är i stort sett ortopedtekniska hjälpmedel och hörapparater.
Totalt arbetar 71 personer fördelat på Eskilstuna, Katrineholm och Nyköping uppdelat på fyra sektioner: konsulentsektionen, teknikersektionen, som är den största gruppen, lager/logistik samt administration.
Sedan 2010 arbetar hjälpmedelscentralen i Sörmland behovsprövat med en webbaserad behovstrappa.
– Tidigare var vi produktinriktade och tittade på vilka kriterier en person behövde uppfylla för att få en viss produkt. Anki berättar om ytterligare ett verktyg som är under utveckling. Det är ett verktyg som ska kunna hjälpa förskrivarna med prioriteringar gällande när man ska förskriva och när man inte ska förskriva utifrån ett kostnads/nytta-perspektiv.
– Det pågår just nu ett arbete kring detta i Uppsala där en modell testas. Det handlar om att ge förskrivarna stöd i beslutandet av när det är rimligt att förskriva ett hjälpmedel sett till kostnaden för hjälpmedlet och den nyttan det gör för den enskilde. Denna bedömning görs redan i dag av förskrivarna men förhoppningen är att ett sådant verktyg ska göra att bedömningen blir ännu mer objektiv och mer lika över länet. Dessutom ger verktyget förskrivarna något att luta sig mot när dem ska ta diskussionen med brukarna, förklarar Anki.
Hur gör ni för att utveckla er verksamhet?
Varje år gör vi brukarenkäter för att få service och bemötande bedömt. Förra året gick vi även ut med en enkät till förskrivarna och frågade hur nöjda dem var och vilka synpunkter de hade på oss och vi fick in några förbättringsområden som vi nu arbetar med, bland annat tillgänglighet. Nu under oktober går vi ut med en enkät till de som är kostnadsansvariga. Anki har en tanke om att på sikt förstärka verksamheten med en ny befattning som jobbar med kundvård.
– När kunderna blir tillräckligt missnöjda så träffas vi och försöker reda ut och lösa problemet men jag vill inte att vi ska sitta i baksätet på det sät- tet utan jag vill att vi ska arbeta proaktivt. Jag vill att vi ska vara ute mer och ha mer regelbunden kundkontakt så att vi hela tiden kan förändra, förbättra och förebygga.
Anki har även gjort försök att ha nära och regelbunden kontakt med brukarna men det är svårt.
– På våra brukarråd som vi har två gånger om året är det oftast samma personer som dyker upp och det är samma frågor som diskuteras – det blir inte representativt alls. I samband med att landstinget införde Fritt val skicka- des information ut till samtliga 33 000 brukare i landstinget. I detta utskick ställdes även frågan om dem var intresserade av att vara med och aktivt ge sina synpunkter men responsen var dålig.
– Jag saknar kontakten med de bru- karna som är aktiva i samhället, de som förvärvsarbetar. Men det är inte så lätt, menar Anki.
Hur har förskrivningen av hjälpmedel förändrats de senaste åren? Ser ni några trender?
– Samma trend som varit de senaste åren; att de medicinska behandlings- hjälpmedlen hela tiden ökar. Framför allt CPAP som ökar med 10-15 % varje år. Andra grupper som ökar stort är de kognitiva hjälpmedlen och de sin- nesstimulerande som främst används inom psykiatrin. Förskrivningen av decubitusmadrasser ökar också vilket hänger samman med att man vårdas i hemmet i större utsträckning. De rörel- setekniska hjälpmedlen ligger däremot ganska konstant, konstaterar Anki.
De nya kommunikativa och kognitiva hjälpmedlen har gjort sitt intåg på allvar - hur påverkar det er och vilka nya utmaningar innebär det?
– Dels innebär de nya hjälpmedlen att nya brukargrupper har kommit till. Bland annat når vi nu personerna med ADHD som är en stor brukargrupp bland de kognitiva hjälpmedlen. Många av dessa hjälpmedel är appar till smarta telefoner och surfplattor och i Sörmland har man beslutat att bistå brukarna med kunskap och ge dem vägledning i den djungel av appar som finns. Vi har däremot ingen ambition hos oss att ta in dessa produkter som hjälpmedel men jag vet andra landsting som tänker annorlunda.
Av tradition har man inom hjälpmedelsvärlden sagt att när ett hjälpmedel blir var mans egendom så ska det fasas ut som hjälpmedel. Exempel på detta är till exempel hushållsassistenter och tvättmaskiner som tidigare klassades som hjälpmedel, även datorer för vuxna fasades ut för några år sen.
– Men produkter som smarta telefoner och surflattor finns ju redan ute i han- deln och är var mans egendom. Vi kommer inte att tillhanda hålla produkterna men vi kan vara experter på apparna och bistå med den kunskapen, förklarar Anki. Andra landsting som däremot förskriver till exempel smarta telefoner som hjälpmedel menar att det är en billigare lösning än hjälpmedel med motsvarande funktion som till exempel en handifon.
– Det är olika sätt att resonera och jag tror inte att det finns något som är rätt eller fel.
Hur ser relationen ut till leverantörerna?
– Det var en period för några år sedan då relationen var ganska kylig mellan leverantörerna och hjälpmedelsenheterna. Då tog vi i sju klövern initiativet till ett möte mellan oss och leverantörerna. Ett möte där vi kunde träffas och prata om sådant som berörde båda parter och detta föll väldigt väl ut och pågår än idag med möten ett par gånger om åren.
När vi pratar med innovatörer av nya hjälpmedel beskriver dem det ibland som nästan hopplöst att komma in på hjälpmedelscentralernas hyllor. Är det ett tufft system?
– Tidigare hade ju HI en aktiv roll gällande dessa frågor och innan vi började upphandla så upplevde leverantörerna att det var lättare att komma in på hyllorna. Då kunde leverantörerna ta kontakt med konsulenten inom det området och visa upp sin nya produkt. Sen var vi ju fria att köpa det. Men vi måste ju naturligtvis upphandla alla hjälpmedel enligt lagen om offentlig upphandling. Det råd jag brukar ge leverantörerna när dom ringer mig är att närvara på de olika hjälpmedelsmässor som finns så att dom får möjlighet att visa upp sina produkter. Vi försöker även inför varje upphandling att bjuda in leverantörer så att dom får visa sina produkter.
Fast Anki menar att det visst går att komma in med nya produkter i sortimentet. Ett lysande exempel är den ökande förskrivningen av hjälpmedel inom psykiatrin där de sinnesstimulerande hjälpmedlen, som bolltäcken och kedjevästar, ökat oerhört.
– För fem – sex år sedan fanns inte denna typ av hjälpmedel och idag är det den tredje största gruppen av alla hjälpmedel som vi köper in. I börjar förskrev vi denna typ av hjälpmedel på särskilda beslut och sedan utvärderades dem efter ett halvår. Utvärderingarna visade på fantastiska resultat och produkterna blev förskrivningshjälpmedel. Den möjligheten finns ju för alla nya typer av hjälpmedel – även om man enligt rådande regelverk inte får förskriva dem så kan man göra en särskild ansökan och få den prövad av de kostnadsansvariga som sedan fattar beslut.
När vi talar med hjälpmedelsföretag önskar dem att det inte bara ska vara priset som avgör en upphandling. Är det så att lågt pris alltid vinner?
– Det är en myt. Men det har varit ett lärande för både oss och leverantörerna. När vi började upphandla för cirka 10 år sen så fick vi ju börja från början och lära oss, ingen part kunde detta. Men självklart ska lägsta pris styra när lägsta pris är befogat. Vissa billiga och enklare produkter är inte lönsamma att serva och återanvända utan de kan kasseras när de lämnas in – och då är det ju viktigt att priset är låg. Medan dyrare hjälpmedel ska kunna återanvändas år efter år och då är kvaliteten en avgörande faktor i kravspecifikationen.
Vilka är de största utmaningarna ni står inför de kommande åren?
– Från regeringens håll är det tydligt att man vill öka brukarens delaktighet och inflytande, vilket jag tycker är väldigt positivt. Men det är något vi måste jobba med inom organisationen. Alla inom hjälpmedelsverksamheterna är inte helt mogna för detta ännu och nu när hjälpmedel ska bli en del av 1177 känner jag igen argumenten från när Fritt val var nytt. ”Hur ska brukaren kunna välja själva och vem tar ansvar för om det blir fel?”. Fritt val drog igång som ett projekt 2007–2009 och permanentades 2010, men Anki beskriver att det fortfarande finns ett motstånd till detta hos vissa av förskrivarna. Men det är en övergångsperiod tror hon.