Kronander kräver evidens i politiken
Valet är över och vi är alla, om möjligt, kanske ännu mer ovetande om framtiden än vi var innan valet. Vi undrar vad som kommer hända nu, om det går att göra vinster i välfärden? Beslutet är oklart och uppskjutet. Hur blir det med innovationsråd? Kvotering? Få, om ens någon, vet vad som kommer att hända eller vad spelreglerna i vår marknad kommer att vara.
Det görs ”utspel” från den nya regeringen, men det parlamentariska läget tillåter inte regeringen att få genom alla sina förslag om SD röstar som alliansen, vilket de historiskt gjort i de flesta frågor. Oron blir stor, och därmed investeringsklimatet dåligt, när ingen vet.
Förutsägbarhet borde vara en klart lysande ledstjärna för alla politiker. Ge bara oss i näringslivet (och vården) tid, så kan vi anpassa oss till en massa saker. Men otydlighet och oklarhet, snabba lappkast och ibland rent godtycke är väldigt illa.
Och här kommer kärnpunkten. Detta sätter fingret på en politik som i en obehaglig omfattning bygger på att man skjuter från höften. Även inom sjukvårdspolitiken, där människors väl och hälsa är direkt beroende av de politiska besluten. Det är lite intressant att jämföra politikernas sätt att ta beslut om vården, med hur beslut tas inom vården.
För 200 år sedan var ”läkekonst” att utföra några åtgärder som man trodde fungerade. Det spelade inte så stor roll vilka åtgärder det var, bara man som läkare visade sig handlingskraftig och såg ut som om man visste vad man gjorde. Dog patienten (vilket många gjorde, inte sällan av behandlingen) var det Guds vilja och inget att göra något åt. Tillfrisknade patienten (ofta av sig själv) så tog läkaren åt sig äran av det.
Tänk om dagens läkare efter endast en snabb blick på patienten bestämde vilken behandling som skulle utföras baserat på ”maggropskänsla”. Denna läkare skulle snabbt förlora såväl professionens respekt som sin legitimation, och kanske till och med åtalas. Med all rätt, eftersom det skulle leda till att patienter inte fick rätt vård, eller till och med skadades av vården.
Idag är Leg Artis evidensbaserad vård. Ingen får utföra behandlingar och sätta in åtgärder som inte baseras på forskning och har solid evidens. Innan man applicerar en ny behandling på breda patientgrupper så måste forskningen noga ha kontrollerat den i randomiserade studier och dragit slutsatser om dess effektivitet baserat på statistisk analys. Evidenskravet har lyft vårdens kvalitet till helt fantastiska nivåer i ett historiskt perspektiv. Ingen ifrågasätter det idag.
Jämför nu med de politiska vårdbesluten. De har troligen ibland lika stor påverkan på patienters hälsa som behandlingarna. Men vem hörde en politiker säga: ”Detta måste vi undersöka i en randomiserad studie innan vi beslutar om”?
Kan vi våga hoppas på en vetenskaplig studie om ”vinster i vården” inför beslutet 2016? Baserat i kriterier av typ ”levererad vårdkvalitet per krona”. (Man måste då komma överens om vad vårdkvalitet är, men det går om man vill.) ”Vilket system, eller blandsystem, har störst chans att leverera mest och bäst vårdkvalitet för pengarna?”
Sedan kan ett politiskt beslut fattas om vinster i vården som bara baseras på resultatet, oavsett politisk färg eller vad man sagt tidigare!
Eller en planerad, randomiserad studie som visar på vilka åtgärder från samhällets sida som har störst effekt för att maximera exportchanserna för svenska medicintekniska företag. För att dessa sedan i sin tur ska kunna ge arbetstillfällen och skatteintäkter som kan användas till att ytterligare förbättra vården här hemma? Därefter politiska beslut baserat på denna studie.
Nej, det blir nog inte så, tyvärr. Politikerna ”vet” alltför ofta, från högre makt eller partibok givet, vad som är rätt eller fel, svart eller vitt. Och beslutar sedan baserat på denna ”vetskap”.
Evidensbaserad politik! Kan man ens drömma om den? Evidensbaserad politik skulle kanske förbättra vården lika mycket som evidenskravet en gång gjorde?
Torbjörn Kronander